Askungen

Har ni någonsin känt det som om ni är en utböling i ett sällskap, där det egentligen är du som är den som verkligen borde vara där. Lite svårt att förklara. Men det kommer nog framgå lite längre fram, vad jag menar. =)

Jag kände så ikväll, och det var en mycket obehaglig känsla måste jag meddela. Min pappa har fyllt 60 år och skulle firas idag. Jag var inte så peppad på att gå dit, men tänkte att det skulle gå bra så länge min brorsa var med. Så klart jag tackade ja. Men så dök det upp någonting som tydligen var viktigare för min bror så han åkte inte upp till sthlm. Vilket betydde att jag skulle gå dit själv, och man tackar ju inte nej i sista sekunden.. Det är ju ändå ens pappa.
Men det var svårare och värre än jag trodde det skulle bli. Och jag kände redan efter några minuter att jag inte borde åkt dit. En av gästerna var förvånad över att jag var där. Och sen sa en annan att åh, är en Bettan här. (Bettan= figurerat namn för mammas namn). Som om det vore något konstigt att jag skulle vara där. Jag har aldrig någonsin lidit eller ens brytt mig om att pappa inte är min biologiska pappa. Han har ju alltid varit min pappa, alltid funnits där och aldrig nånsin gjort skillnad på mig och M. Men det har blivit väldigt påtagligt sedan mina föräldrars separation och när dom träffade nya. Det känns som om det bara är "familjen",(jag, M, mamma och pappa) som fortfarande ser det som att jag är dotter till honom.
Och jag vet faktiskt inte varför jag blir så upprörd och så ledsen över det. Jag är ju ändå vuxen nu. Men det kanske är min identitet som blir rubbad och det är därför jag blir så ledsen. Och det är kanske så det har blivit, jag har blivit "hans ex dotter".
Det var som sagt väldigt svårt att vara där ikväll. Jag vet ju att några av gästerna inte är överförtjusta i mamma. Och jag och mamma är väldigt lika, som många säger, vi är en och samma person.
Sen påpekade man vid flera ggr att det var synd att M inte kunde komma. Och visst det var väldigt tråkigt. Jag hade gärna velat ha honom där.
Man pratade om honom som om han var guds gåva till verkligheten. Han är så duktig så duktig, och ja, det är han. Han har haft jättejobbigt, men kommit ur det är jätteduktig på det han gör. Men blev liksom lite för mycket. Han var ju inte där...
Hörde tom hur man pratade om man diskuterade mig och M i köket. Att han minsann är precis lika duktig som jag, bara att han inte är teoretiker. Är det någonsin någon som har tvivlat på det? Dock så är det den som peppat och hjälpt honom mest, är den som hela tiden hamnar i dålig dager och dagligen får höra glåpord.
Är medveten om att jag bytte ämne väldigt drastiskt, men jag är trött på att man inte ser vem det är som faktiskt går på knäna för att allt ska bli bra. Utan bara spottar på personen och påpekar hur personen ser ut eller vad denne gör/inte gör.
Man är även jävligt duktig på att påpeka hur dåligt inflytande denne person har på mig. Och hur fan jag kan vilja flytta dit, för att ta hand om personens "saker", när denne inte är hemma.

Till er säger jag bara, ta er i rumpan!! Hon är den enda som faktiskt bryr sig om mig, och den som håller mig över ytan!