Jag gillar Irland och Dublin oerhört mycket. Irländarnas mentalitet är underbar och välkomnande. Men, som med alla stora städer så finns det självklart massa rötägg.
Det känns som om Irland och Dublin inte är kompatibla. Som om de inte ens skulle finnas i världsdel. Och mina kära läsare, missförstå mig inte, jag gör inte en generalisering just utan det är mer en fundering.
När jag tänker på Irland, då ser jag: gröna små leuprechauns, jag ser öl (läs Guinness) flöda, positiva och sjungade människor på pubarna. Jag ser små fluffiga får, vitmålade hus med halmtak och åsnor med lurviga öron. Allt är som en enda stor idyll.
Och när jag tänker på Dublin, nu efter att ha bott här ett tag: regn, grått, hemlösa människor, drogpåverkade människor, tiggare och knackers.
Men jag ser också oerhört billig shopping, pubar i varenda gathörn, en 122m hög spira som ingen vet riktigt vad den ska vara bra till och jag ser glada människor.
Allt är inte grått i Dublin, det är inte det jag menar. Men staden matchar inte med det jag vill att Irland ska vara.
Vilket jag och en vänninna, A, bittert fick uppleva i fredags.
På Dublins största gata blev vi (A, jag klarade mig) rånade och det slutade med att A blev misshandlad. Det här av två tjejer, på Dublins största gata, när Polisen eller Garda som dom heter här, stod 50-60m bort. Och det skrämmer mig, att även om jag gapade och bad om hjälp så kom dom inte till undsättning. Dom är ju där för att beskydda befolkningen..
Men, jag ger inte upp angående den här ön än. Men jag kommer vara riktigt skraj att vara ute under kvällstid inne i Dublin kan jag erkänna.
Bild på A