Varför utsätter jag mig för såna här grejer

Igår gjorde jag någonting som jag inte gjort på väldigt länge.. Jag gick in på Kilroys travels hemsida.
Enbart för att att på skoj kolla vad det skulle kosta och flyga till Melbourne, Australien, för att hälsa på S lillasyster som är där och lever livet.
Och allt kunde ju varit frid och fröjd med det, ingenting konstigt. Om det inte var för att jag gick in på kilroys startsida istället för att undvika startsidan och knappa in direkt på resesiten. För jag vet vad som händer när jag går in på startsidan....

Det börjar rulla massa reklam om jordenrunt reson och bra erbjudanden, men framför allt om att studera utomlands..
Ni som har varit med ett tag, vet att jag kom in på Universitet i Australien. Men av flera anledningar så kom jag inte iväg. Jag har våndats i omgångar. Men som min mormor skulle säga: "Jag har slutat drömma och blivit vuxen", jag har insett mina begränsningar. Och det har legat lugnt väldigt länge. Jag är tillbaka i Sverige, jag har ett jobb.. Allt är bra.

Men nu kom det här upp igen.. Jag är inte korkad, jag vet fortfarande att det är i princip omöjligt. Det handlar om allt för mycket pengar. Men lik förbaskat sitter jag nu här idag och tänker att det kanske skulle gå trots allt, om några år. Om jag sparade varenda liten krona och sökte en miljon stipendium eller nåt..
Förstår inte varför jag är så blödig angående detta. Jag vill ju till Australien, men om jag ska plugga så blir jag ju kvar på samma ställe... Men jag vill ju.. haha.

Det är bra att ha drömmar, men det är även viktigt att inse sina begränsningar. Och det gör jag, men man kan vara sugen ändå.
Och det är inget som säger att man inte kan åka senare, om några år.  Jag kan ju vara deras äldsta student, vem bryr sig.

Men det som jag oroar mig mest över. Jag vill inte ångra någonting jag gör i livet och fundera på hur livet hade sett ut om man hade gjort annorlunda.

Céline Anna Therese

Är det bara jag som kan bli trött på att vara en själv? Som i mitt fall, trött på att vara jag.
Jag tycker att jag är ganska intelligent, jag har pluggat på KTH, och jag har varit utomlands och jobbat. Jag är en toppentjej liksom.

Men ibland kan till och med jag börja undra hur det står till uppe på hjärnkontoret egentligen..
Jag glömmer saker hela tiden, alltså hela tiden.. Jag måste anteckna precis allting på jobbet, annars så glömmer jag bort det där superduper viktiga som jag skulle göra. Så får jag ett argt samtal från chefen som undrar vad sjutton som pågår.
Eller så glömmer jag vad jag har lagt saker. Jag är helt enkelt hopplös.
Sen när man tänker på saker man bör kunna vid min digra ålder, (25!), så ingår bla. att kunna stava sitt eget namn. =)

Nu menar jag inte att jag är helt hjärnskadad (bara lite, och det har jag faktiskt papper på, olycka 2002), men det stör mig något otroligt.
Jag är döpt till Céline Anna Therese, och de namnen har jag haft hela mitt liv, så det är ingenting nytt.
Och det är klart att det är inte ofta man behöver sina mellan namn. Men jag har alltid haft svårt att skriva Therese. Jag vet inte vad det är som gör det. Men jag stavar för det mesta det fel.
Vad är problemet? Kan det vara för många e'n? :)

För- och nackdelar med mitt jobb

För:

• Roligt jobb (för det mesta)
• Jag har all kundkontakt, vilket är roligt.
• Jag jobbar med enbart killar, vilket är ganska skönt
• Jag får prata engelska dagarna i ända eftersom en av jobbarkompisarna är amerikan

Emot:

• Kunderna behöver inte alltid vara positiva. Mest är de inte det
• Jag inser att jag inte kunde så mycket om datorer som jag faktiskt trodde mig göra efter alla dessa år
• Jag jobbar med enbart killar.... Det kan va skönt att ha nån tjej omkring sig då och då..

Men jag får ju se och höra så mycket som jag aldrig hade fått göra annars.. Typ kolla på Epic mealtime. Jag klagar inte. Trivs som sjutton. :)

Jag borde kunna blogga minst 1 gång om dagen...

Vad är problemet egentligen? Hur lång tid tar det att slänga in ett inlägg eller på på bloggen varje dag? Inte särskilt lång tid skulle jag tro.
Men va fasen.. Jag måste bli bättre på att uppdatera här. Så svårt är det ju inte. :)

Happy B-day Céline

Chris Medina - What Are Words

Jag har inte varit så insatt i American Idol i år. Eller jag har väl iof inte varit så insatt i American Idol någonsin. Därför hade jagi nte hört talas om den här killen innan jag läste om honom på aftonbladet igår. Jag är helt såld på honom. Tårarna forsar när jag ser videon.

Chris Medina's fästmö var med om en allvarlig bilolycka bara månader innan deras bröllop. Läkarna sa att det var kört, att hon troligen inte skulle vakna upp. Och att dom borde stänga av respiratorn. Men familjen gav inte upp och en månad senare vaknade fästmön upp. Hon är gravt hjärnskadad och rullstolsbunden.

Jag blir så himla tagen av den här historien. Han verkar vara så fin som stannar hos henne. Det finns många som inte skulle göra det.

Jag tar åt mig den här historien mer än jag borde tror jag. Kan bero på att jag känner mig så otrolig lyckligt lottad som själv inte blev hjärnskadad efter min olycka som jag hade 2002. Det krävs så oerhört lite för att skada hjärnan så pass att man får en hjärnskada.

Har tatueringar på hjärnan

Jag är inne i någon sorts tatuerings period. Dock inte för min egen del. Jag har ingen som helst lust att tatuera mig. Men det är så otroligt många i min omgivning som tatuerar sig hejvilt. Och jag älskar det! Jag kan kolla på deras grejer och glädjas för deras skull.

En gammal jobbarkompis (kallar henne T) från Dublin/HP, är en av mina tatuerade bekanta. Och T är verkligen tatuerad. Hon har minst tre på ena armen, och sen kryddor strax över ena knät. Vi satt alltid och sökte efter snygga tatuerings bilder på jobbet, när det inte var allt för mycket att göra.
Så tro att jag blev glad igår, när hon helt apropå skickade massa länkar till mig igår på facebook. Bara för att muntra upp mig.
Och vilka coola tatuerare hon hade fått tag på, bla:

Mike DeVries

 

Luci Lou

Fick besök av styvbror med familj

Häromdagen fick vi celebert besök av min styvbror Linus och hans lilla familj. Nu när jag har varit på Irland så har jag ju inte hunnit träffa Linus son, William, många ggr. Sist jag såg honom var på hans dop och då var han inte gammal.
 Linus och hans tjej är väldigt inne på tatueringar. Och som den mästerfotograf som jag är, så bad jag om att få ta kort på nån. Vilket slutade med att dom klädde av sig, så att jag skulle kunna ta kort på i princip allihopa..  Men här kommer några bilder på några av Jossans tatueringar. Bilderna blev så stora och jag har inte haft tid att greja med dom, så Jossan får stå för bådas tatueringar.

Min ögonsten är tillbaka!

När jag bodde i Dublin, så köpte jag en Blackberry. Jag hade velat ha en urlänge, men dom har inte riktigt slagit här i sverige. Så äntligen fick jag tummen ur och köpte en. Och jag har verkligen älskat denna telefon. Som en kompis i USA skrev om sin BB, "Jag älskar den så mycket som om det vore en kroppsdel". :)
Men Sverige älskade uppenbarligen inte min telefon lika mycket som jag gör, eller kanske var det telefonen som inte älskade Sverige. Den har iaf inte velat fungera här hemma. Och det har varit massa strul för att försöka låsa upp telefonen. Och idag äntligen, efter att ha åkt land och rike runt i sökan efter nån som skulle kunna hjälpa mig, så är den upplåst!
Så nu är min älskling äntligen vid liv igen. Och fungerande gentemot mitt svenska SIM-kort.. 

Får jag presentera min nya kille....

Han må vara lite hårig och har sylvassa tänder.. Och han biter en gärna i hälsenorna. Men söt är han..
Så får jag presentera, Guinness, en av våra valpar. Coolaste lilla mopsen i stan.. :)



Herregud vad längesen!!!

Fick en liten kommentar från sockersöta Jennifer, som har köpt lilla mopsen Märta från oss. Att hon tyckte att jag inte har bloggat på ett tag. Vilket i och för sig är väldigt sant, men om man kikar in på hennes fina blogg A piece of Tokyo, så får man lite mindervärdes komplex.. haha. Jag kan inte skapa en sån fin blogg. Så då blir det att jag inte bloggar alls. Men ska försöka bättra mig.. Hur många ggr har jag inte skrivit det? :)

Vad kan jag berätta som kan vara av intresse? 
Jo, jag har lämnat Dublin. Vilket antagligen kommer göra att mina redan så få besökare och läsare kommer överge min stackars blogg..
Men ni ska se att jag kommer kanske skriva mer spännande inlägg här hemma i sverige, i jämförelse med Dublin.. Håll ut gott folk.

1 januari

Gott nytt år till er alla!

Nytt år, nya möjligheter brukar man ju säga. Och det kanske är sant.
Jag gillar den lilla diskussionen som startade på ett av mina tidigare inlägg. Och jag kan hålla med båda. Men här kommer nog ett av det mest ärliga jag kommer skriva, och förhoppningsvis det sista tårdrypande inlägget från min sida.
Det är när jag skriver av mig, som jag släpper eländet. Jag har inte riktigt någon att prata med när jag mår dåligt. Så då kan jag skriva av mig här, och då släpper det lite. Och det är det som folk missförstår.
Vilket leder till att folk hör av sig till min stackars mamma och uttrycker sin oro för att jag ska skada mig..

Men gott folk, oroa er inte. Jag mår bara bra!