Nu är det nog, nu är jag totalt "nerskiten". Hjärtat slår i 300 knyck, och jag har svårt att andas.
Min kära far säger att han är så imponerad över att jag är en sån kämpe, att jag aldrig ger upp. Att jag kan vara ledsen en stund och sen bara resa mig ur askan och gå vidare. SORRY, men nu kan jag inte göra det. Det här kommer ta ett tag att tackla.
Men visst jag är stark, vilket gör att jag inte kommer ta till några drastiska åtgärder, som jag tror att många andra skulle göra.
Det må verka en smula konstigt att skriva detta i en blogg. Där allt ska vara så toppen och lyckligt. Men det är av den här anledningen jag har en blogg, för att kunna ventilera.
Kontakta absolut inte mig om det här, jag vet att finns minst en person i min omgivning, som har en förmåga att vilja prata och prata och analysera allt. Men nej tack, jag vill inte analysera det. Jag vill vara ifred.
Det har varit lite väl mycket den senaste tiden, och jag känner att det som sagt är lite väl mycket att hantera. Det är skolan, jobbet, lägenheten, kompisarna, att folk undviker en och sen att man ska ha dåligt samvete över ett problem som man inte ens visste fanns. Nu är det som sagt nog! Jag tänker inte vara "Miss nicegirl" mer. Tycker folk att jag är en bitch som säger sårande saker, fast jag inte alls gjort det, då ska de få minsann få träffa den Celine!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar