Gissa vems rum som är bakom den här väggen.....

"Det är inte flickan på bilderna som köpt tavlorna"

Några bilder från den senaste tiden.

Jag har ju köpt en kamera. Och tar kort så fort jag får möjlighet. Men glömmer att lägga ut någonting här på bloggen. Så jag mjukstartar med två kort. =)

Jag var nere i GBG för att möta två av mina favvosar, M och S. Det är ingen höjdar bild på dom, tyvärr. Men det är lite så här dom är. Inte att dom är i profil, utan positiva och pratiga hela tiden.


Detta är dock inte min fot, så kan inte ta åt mig någon ära för den. Men det är en kompis fot. =) Vi var på tatueringsmässa, och hon hade sagt att hon egentligen inte ville följa med, för då skulle hon säkerligen tatuera sig. Och såklart var det vad som hände. Men fint blev det iaf. Föresten, "Que sera sera" betyder ungefär "Det som ske, det sker.".

Mitt liv har varit knasigt den senaste tiden

Jag är så fascinerad att folk är intresserade av att följa min blogg. Det är ju inte siktigt så jag bara spottar ut inlägg =)
Men jag uppskattar det oerhört mycket. Det har hänt så himla mycket den senaste tiden, att jag knappt kommer ihåg allting. Får nästan ta det i punktform:

*I onsdags (tror jag det var), upptäckte jag att Kola(min 10månaders mopsvalp), var väldigt röd i öronen. Sen lite senare på kvällen såg man att hon hade svullnat upp lite och att öronen var väldigt tjocka. Men antog att det inte var någon fara, att hon nog bara fått en allergiskreaktion och att vi skulle ge henne lite cortison, så skulle det lugna sig. Och efter att varit hos veterinär och dom har gett henne mer cortison trodde vi ju att det skulle bli bra. Men under fredagen så fick hon som en stor bula(som en golfboll) på huvudet och benen blev dubbelt så tjocka. Så vi satte oss i bilen och åkte ner till Gbg för att lämna in henne där. Vilket nog inte var någon toppenidé. Hon hade varit livrädd och inte ätit någonting under hela vistelsen. Men nu är hon hemma igen, men vi vet fortfarande inte vad hon blev allergisk mot.

*Tidigt på lördag morgonen så åkte jag upp till sthlm för att träffa min australiensiska syssling(vi försökte reda ut släktskapet och kom fram till att vi nog var sysslingar), och hennes kompis. Jättegulliga och trevliga tjejer. Jag som brukar anse att jag är rätt bra på engelska, fick total tunghäfta. Eller det kändes som om jag fick det iaf. Dom pratade ju non stop, och jag som var trött från nattens resa till gbg(föregående *), hängde inte riktigt med. Jag förstod ju allt och visste vad jag skulle säga. Men huvudet hängde inte med. Men jag hade som sagt super skoj, och det var precis vad jag behövde.

*Igår var jag på roadtrip med lillebror och mamma. Lillebror hade hittat en bil i Mjölby, som han ville köpa. Det roliga var att han hade inte tänkt på att han skulle betala soppan för bilresan. Så vem gjorde det om inte hans snälla syster? Bilen var/är verkligen så himla snygg och fin. Så det var klart att han skulle köpa den. Dock hade han ju inte tillräckligt mycket pengar med sig. Mannen ville ha 3000 mer än vad Lillebror hade med sig. Vem tror ni förde över 3000 kr till honom då? Inte kan det väl varit hans syster?
Så jag la alltså ut drygt 4000kr, och vad fick jag för det? Jo en bilresa på 45 mil, och en förhoppningsvis glad bror. =)

Och här sitter jag nu. Har håltimme på 4h (kan man säga håltimme när man är lärare?). Min Ma A-klass hade prov idag, och Ma D-klassen har imorgon. Så det är full fart hela tiden. Men det kan vara rätt skönt ibland. Då har man nåt att göra.

Ny energi

Tänk dig följande, du är på väg till jobbet, trött som bara den. Allt känns lite segt och tråkigt. Men så parkerar du(för er som har tur att kunna åka kommunalt alt gå, tänk då närmar er jobbet), och ska då gå de sista metrarna till jobbdörren.

Då helt plötsligt börjar den här låten skråla i dina öron. Först nu inser du att solen faktiskt skiner, och du känner att du börjar gå i takt till musiken.
Det hände mig idag, allt blev så mycket lättare och jag kunde unna mig ett leende. Eller leende var väl i i underkant. Jag började nynna och digga som sjutton. Mina elever såg lite tveksamma ut när de såg mig dansa in genom ytterdörren. Men det kan jag bjuda på. =)

Idag fick jag dessutom en av de roligaste kommentarerna jag hört på väldigt länge. Mina ettor (på gymnasiet alltså, 16åringar), ansåg att dom inte hade lust att räkna mer matte på lektionen och skulle snacka istället. Så dom satte igång att snacka och kackla, tills hela klassrummet var som ett stort hönshus. Det var inte så långt kvar på lektionen bör jag nog tillägga..
Men så kom det upp massa olika saker, bland annat att några av tjejerna tyckte att man som kille skulle raka sig under armarna. (Vilket jag faktiskt kan hålla med om.) Men då fick dom iaf igång klassens "självutnämnda coola-kille" tillika pratkvarn. Och han började pladdra om varför man som kille inte skulle raka sig under armarna.. *suck*. Men iaf som han fram till att han minsann rakade sig på ett annat ställe, ett ställe som jag inte tänker dra upp här. Nu kände jag att jag ville lägga mig i diskussionen och sa att då var det ju isf bättre att raka sig under armarna..
Då vänder sig en av tjejerna till killen och säger: "Haha, där ser du! Till och med fröken säger det. Och hon är ju flera generationer äldre än dig."
Tack för den sa jag, och frågade hur gammal dom trodde jag var egentligen =)

Dagen då hela kroppen blev som ett darrande asplöv

Har ni varit med om att det har hänt så mycket på en dag, att kroppen blir helt matt. Att det känns som om hjärtat går på högvarv och kroppen skakar. Idag är en sådan dag. Det har inte hänt några farliga eller allt för hemska saker. Men det har hänt för mycket helt enkelt. Jag fick sån huvudvärk att att jag var tvungen att gå och lägga mig en stund för att överhuvudtaget klara av mig själv.
Pratar precis med en kompis från CL(programmet jag läser på KTH), här på nätet. Och jag inser att jag saknar nog stockholm lite iaf. Eller det är inte stockholm i sig som jag saknar. Stockholm försvinner ju ingenstanns. Det är mina bekanta som jag saknar. Vilket gör mig lite nere. För även om jag vetat det hela tiden, så har jag inte velat erkänna det. Det är tack vare mina bekanta som jag stannade i stockholm så pass länge som jag gjorde.
Och då kommer man till frågan, varför gjorde jag det? Vad fick jag för det? Blev jag mer uppskattad för det? Jag kämpade som en tok, och det enda man sa var att jag skulle sluta se så ledsen ut.
Som sagt, jag skulle åkt hem mycket tidigare än jag gjorde. Jag var ju som urvriden trasa när jag väl kom ner här.
Och det är därför jag blir så otroligt ledsen när många av mina bekanta, (inte A och K såklart), inte förstår varför jag lämnade stockholm och KTH. Och frågasätter det. Visst handlar det väl lite om omtanke. Men lite av den omtanken hade jag behövt när ni klagade på att jag såg ut att börja gråta.

Nu kanske det låter som att jag är bitter.. Så är inte fallet. Jag är glad att jag äntligen är på rätt väg och att jag äntligen mår bra. Och som min pappa skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg. Finns inte kompisarna kvar sen, så kanske kompisarna inte var kompisar iaf. Men det tror jag minsann att dom är =)