Har ni varit med om att det har hänt så mycket på en dag, att kroppen blir helt matt. Att det känns som om hjärtat går på högvarv och kroppen skakar. Idag är en sådan dag. Det har inte hänt några farliga eller allt för hemska saker. Men det har hänt för mycket helt enkelt. Jag fick sån huvudvärk att att jag var tvungen att gå och lägga mig en stund för att överhuvudtaget klara av mig själv.
Pratar precis med en kompis från CL(programmet jag läser på KTH), här på nätet. Och jag inser att jag saknar nog stockholm lite iaf. Eller det är inte stockholm i sig som jag saknar. Stockholm försvinner ju ingenstanns. Det är mina bekanta som jag saknar. Vilket gör mig lite nere. För även om jag vetat det hela tiden, så har jag inte velat erkänna det. Det är tack vare mina bekanta som jag stannade i stockholm så pass länge som jag gjorde.
Och då kommer man till frågan, varför gjorde jag det? Vad fick jag för det? Blev jag mer uppskattad för det? Jag kämpade som en tok, och det enda man sa var att jag skulle sluta se så ledsen ut.
Som sagt, jag skulle åkt hem mycket tidigare än jag gjorde. Jag var ju som urvriden trasa när jag väl kom ner här.
Och det är därför jag blir så otroligt ledsen när många av mina bekanta, (inte A och K såklart), inte förstår varför jag lämnade stockholm och KTH. Och frågasätter det. Visst handlar det väl lite om omtanke. Men lite av den omtanken hade jag behövt när ni klagade på att jag såg ut att börja gråta.
Nu kanske det låter som att jag är bitter.. Så är inte fallet. Jag är glad att jag äntligen är på rätt väg och att jag äntligen mår bra. Och som min pappa skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg. Finns inte kompisarna kvar sen, så kanske kompisarna inte var kompisar iaf. Men det tror jag minsann att dom är =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar