Har precis varit på lunch. Insåg att jag faktiskt inte var så ensam trots allt. För där långt borta, i andra änden av det här våningsplanet sitter ju Mattias! Och eftersom han varje dag får äta ensam, så ska jag inte klaga. Utan istället bara vara en charmant lunch-kompis. =) Hoppas jag lyckades med denna bedrift bara. =)
Medans Mattias var och antingen köpte choklad eller hämtade kaffe så lade jag märke till en man som satt några bord bort. Det syntes på honom att han hade någon form av hjärnskada. Det syntes i rörelsemönstret och ena sidan hängde lite. Jag är inte fördomsfull, så jag hoppas att ingen missförstår mig.
Men iaf, han satt där med några arbetskamrater. Och det kändes som om arbetskamraterna nonchade honom totalt. Han satt där och käkade chips(ja chips, som OLW eller estrella, inte pommes) och tittade ut i tomma intet.
Han kände sig säkert inte ens hälften så ensam som jag kände att han var. Men han satt där och kämpade med att få in chipset i munnen och var inte med i de andras diskussioner.
Såna här grejer gör mig så illa till mods. Jag har varit sån här sen jag var liten. Att jag tar illa upp eller blir illa till mods för andra människors skull. Trodde dock att den här egenskapen hos mig hade försvunnit. För jag har blivit så mycket hårdare i psyket sen olyckan. Så den här känslan känns på nåt sätt positiv. Att jag kanske inte är så hård och mörk som jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar