Jag har hört från några håll att folk tror att jag är kär, bara genom att läsa på bloggen. Men nej, det kunde inte vara mer fel.. Den som folk verkar tro att jag är kär i, har inte ens mig i sin urvalsgrupp så att säga. =)
Och vi skulle aldrig någonsin kunna ha ett förhållande. Han har varit min klippa, men vi retar verkligen gallfeber på varandra till som tätt, även om vi blir vänner lika fort igen.
Han flyttade iaf ut i lördags. Och ja, jag var jätteledsen. Det sköttes halvbra och bestämdes på bara en dag. jag visste att han skulle behöva bo nära sitt nya jobb. Men lite förvarning hade inte skadat. Och sen vad trashigt det var i lägenheten när vi kom dit. Han har nog lyckats piffa till det vid det här laget, men jag var ändå chockad att han valde den lägenheten. Undrade vad han tänkte. Eller det var det som var grejen, jag tror inte att han tänkte. För sen när han svepte hem mitt i natten i fredags för att slänga ihop sina grejer så gick det nog upp för honom. Och helt plötsligt insåg han att han skulle flytta och att han kände att han svek oss.
Nu några dagar senare inser jag att jag är sjukt irriterad på honom. Han stack faktiskt. Han har sagt att han ska ringa mig under dom här dagarna, men inte gjort det. Och när jag har ringt honom så ursäktar han sig och säger att det varit så mycket och han har varit så upptagen osv. Men varje gång jag pratar med honom så är hans kompis närvarande och jag hör honom i bakgrunden. Jag kan förstå att det är massor att göra på nya jobbet. Men säger man att man ska höra av sig, så hör man av sig. Så är det bara. Och det har vi diskuterat förut, dock utan framsteg tydligen. Egocentrerad är ordet jag har i huvudet. Man stöttar andra, men man får inte någonting tillbaka.
Jag vet att jag inte borde vara sur. Det finns ju ingen anledning, men jag måste erkänna att jag börjar känna igen den här känslan som jag har. Jag vet en person som kommer förstå det här direkt, och jag vill inte oroa henne. Men känslan som jag har just nu påminner om den jag hade mina sista månader i sthlm och på KTH. Och det gör mig rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar